Yo-Naa, 18 år seglade 2011 med stipendium ombord på holländska De Gallant (Klass B)

Jag minns inte längre om det var tidigt morgon eller sent kväll, utan jag minns bara den gråa mörker som ljusnades av kamratligt umgänge och bränt kaffe. Jag satt i den övre matsalen på aktern av skeppet, det var min watch som hade skiftet, Red Watch. Vi trainees delades upp i tre grupper när vi steg ombord på barkskeppet Europa. Tre-vakt systemet, ett svenskt system sa dem att det var, fyra timmar på skift och åtta ledigt. På detta viset cirkulerade tiden och ingen kunde klaga på att de alltid fick hundtimmen, för det fick vi alla.

Det hade regnat hela dagen, jag satt i regnbyxor nerdragna till knäna så att jag inte skulle blöta ner bänken. Jag hade glömt min regnjacka hemma, det hade inte regnat så duktigt än så den jackan jag hade var bara fuktig och hängde på en krok vid ingången. Några av mina watch kamrater satt här inne med mig, de andra styrde skeppet eller stirrade ut i mörkret och såg efter lömska skepp. Det var skratt omkring mig, skrämt och hyss framförd i bruten engelska. Jag hade ett varmt kopp kaffe i handen, mina händer omslöt den. Kaffet gungade varsamt i koppen. Plötsligt rann kaffet ut ur ena sidan av koppen och över mina händer. Jag vet att det inte jag som orsakade det, koppen var är fortfarande plant mot bordet. Det tog mig nog en sekund att förstå att det var skeppet som har vinklat sig så radikalt. Det tog bara en halv sekund efter det för att jag skulle flyga upp från min sittplats slänga kaffekoppen i diskhinken, rädda mig själv från att snubbla genom att dra upp mina regnbyxor och dra på mig min fuktiga jacka. Detta givetvis mycket svårare än vanligt för att skeppet inte var längre horisontell och för att resten av mitt sällskap i hytten gjorde likadant.

När jag kom ut under den nakna himlen slogs jag utav hårt regn, skeppet slogs av hårda vågor. Vi kämpade båda två att inte välta omkull och bli förlorade i havet. Jag hörde skeppsklockan slå tre gånger ”Alle man på däck” Den erfarna besättningen ropar ut instruktioner från alla håll på skeppet, nu är det inte lek. Vi har hamnat mitt i en kraftig skur, nu är det verkligen inte lek. Jag tänker inte längre utan agerar, jag tillsammans med andra slänger på oss våra selen och klättrar upp i riggningen som om vi har gjort det i hela våra liv. Det har vi inte, utan bara i några dagar, riggningen är hal, vinkeln på skeppet försvårar vår uppgång men vi måste få upp seglarna så att de inte blir skadade. Så vi klättar på. Mitt hjärta slår och jag når äntligen storbramstången. Min jacka är redan genomblöt när jag kopplar mig på rået som bär på storöverbram seglet, med hjälp av fot vajern under rået förflyttar jag mig utåt tills rået tar slut. Utöver hela råets längd är det trainees som väntar redo på att dra upp och packa seglet.

Vi var omkring 60 man på skeppet och omkring 10 olika nationaliteter från runt om världen, vi var en fantastiskt blandningar av olika kulturer, erfarenheter, livssyn, mentaliteter och språk. Kommunikation är viktigt när man skall samarbeta och lösa uppgifter. Språk barriärer kan vara ett hinder, det har det varit ibland under färden. Dock när vi var ute på rået talade vi alla samma språk, sjöfolk språket, skepparspråket. Vi talade alla tungomålet flytande och det syntes när vi med precision ropade kommandon och lägesrapport till varandra. Med hastig noggrannhet fick vi upp seglen och packade den.

En seger för oss, men vi var inte färdiga. De andra seglarna skall packas och vi alla förflyttade oss mot olika håll för att fortsätta vårt arbete. Jag minns inte om det var tidigt morgon eller sent kväll, men jag minns att den var lång. Mina händer var så kalla att jag inte längre kunde med bilda en knytnäve. Men ändå kunde jag hala rep, ändå kunde jag klättra i riggningen, ändå kunde jag tillsammans med mina kamrater att göra det som krävdes för att se till att skeppet klarade sig utan skråma igenom skuren.

Saker och ting började lugna ner sig, vår vakt tog slut och vi är alla utmattade. Vi lättades på bördan av att vara på fötterna och sätter och återigen i den övre matsalen på aktern. Jag hänger upp min jacka och drar ner mina regnbyxor till knäna för att inte blöta ner bänken. En kamrat ställer ett kopp färskt obränt kaffe i mina händer och sätter sig mittemot mig. Det är tyst nu i hytten, en stark kontrast till det tidigare livet som fördes för bara några timmar sedan. Att tala samma språk kan vara en fördel, men när jag ser i ögonen på kamraten framför mig, så sägs så mycket med den blicken vi delar. Det vi har precis upplevt, det vi har precis uppnått, det undret vi känner speglas i våra ögon. Vi var en fantastisk blandning av olika nationaliteter, kulturer, erfarenheter, livssyn, mentaliteter och språk. I den stunden då ingen talade förstod vi alla varandra påfallande klart.